Magnus Nyström: Han är en av de största - nu får Kenny sitt erkännande

RIGA. Guldpucken ger honom verkligen erkännandet han förtjänar.
Den här säsongen har alla fattat läget:
Kenny Jönsson är en av svensk hockeys största spelare genom tiderna.

Ögonblicket då jag

förstod hur stor Kenny Jönsson hade blivit var en sen kväll i New York, hösten 1999. Islanders hade slagit Phoenix, jag och Kenny satt på en stor koffert i korridoren utanför Islanders omklädningsrum. Då gick Phoenix superstjärna Jeremy Roenick förbi. - Great game tonight, Kenny, sa han. - Thank you, sa Kenny. - Känner du honom, undrade jag. - Nej, jag har aldrig pratat med honom, sa Kenny och såg nästan generad ut. Sån respekt hade Kenny Jönsson bland sina motståndare i NHL. Inte många får spontant beröm av en motståndare som just blivit besegrad. Absolut inte i NHL. Där får man snarare ett ilsket "fuck you" och en stinkande blöt handske i fejset.

Kenny var stor

i NHL långt innan de flesta i Sverige fattade hur bra han var. Det krävdes ett OS i Turin för att få alla utanför Ängelholm och New York att begripa läget. När vi ska lista svensk hockeys bästa backar genom tiderna, då ska vi räkna upp namn som Börje Salming, Nicklas Lidström - och Kenny Jönsson. Att gå från Rögle till att väljas till bäste back i OS. Det borde vara helt omöjligt. Jag erkänner: Jag trodde inte Kenny skulle fixa omställningen. Hur var det möjligt? Kennys styrka är förmågan att läsa spelet och vara på rätt plats i rätt ögonblick - i en dödlig kombination med sitt lugn. Det går inte att stressa upp honom. Han vet vad han ska göra innan han får pucken, han vet alltid var han har sina lagkompisar och han vet sin egen förmåga. Det spelar ingen roll om det är OS-final och han jagas av två galna finnar eller om det är bortamatch mot Arboga inför 900 åskådare.

Kenny är blixtsnabb

i tanke och handling. Det som ser lugnt och säkert ut, är i själva verket oerhört svårt att göra - i synnerhet med den snabbhet och perfektionism som han gör det. Trots elva säsonger i NHL kan hans karriär däröver sammanfattas i en mening: Han hade otur. Otur att åka på femtioelva hjärnskakningar. Otur att hamna i en så misskött klubb som New York Islanders där han hade en dåre till boss i "Mad Mike" Milbury, som till och med skällde på Jönsson och lagkompisen Tommy Salo för att de pratade svenska med varann. Kenny tog all skit, bet ihop - och det var hans förtjänst att Islanders bröt förbannelsen och äntligen gick till slutspel efter alla svåra år.

Att klara

alla motgångar och galenskap kräver också att man har humor. Det har Kenny. Jag minns några av hans sköna oneliners. Efter ett bråk med Mats Sundin i NHL. - Nej, Mats kommer inte bli bjuden till mitt bröllop i sommar! Efter en NHL-match då båda målvakterna i samma lag fått smällar och risken fanns att en utespelare skulle få hoppa in i mål. - Inte en chans att jag hade hoppat in. Jag var målvakt som liten, men när de andra började skjuta höjdare, då blev jag utespelare. Någon gång i framtiden kommer jag sitta med mina barnbarn och skryta om alla stora spelare jag sett i verkligheten. - Ska vi snacka om en cool spelare som alltid tog rätt beslut på isen - oj, oj, oj - då skulle ni ha sett Kenny Jönsson.